Hej igen alla tanter därute!

Häromdagen var jag bussvärd åt några barn på skolan.

När jag närmar mig busskuren känner jag doften av cigarettrök och frågar vem det är som röker. Mina små elever pekar mot kuren.

Jag går dit och där sitter det två skolungdomar och tjuvröker. 

Jag säger till att dem är för unga för att röka och alltså inte får det. Eleverna svarar: Men vi är ju utomhus!

Jag påpekar att man ändå inte får röka om man är minderårig och att man dettsutom inte får röka på allmän plats.

Eleverna går därifrån (dem skulle inte ens med bussen) och muttrar lite för sig själva.

Jag känner mig som en riktig PK-tant men hey det är ju onödigt att eleverna som ska med bussen ska behöva drabbas av andrahandsrökning!

Sen funderar jag på när jag själv var i deras ålder, visst jag tjuvrökte ju också men saken är ju den att när jag gjorde det så gick man ju och gömde sig bakom en sten eller ett övergivet hus då själva grejen innebär att man inte ska synas *Haha*

Tantvarning eller?!

Jag själv är inte troende men jag kan förstå personer som är det.

En trygghet, någon att vända sig till som alltid finns tillgänglig.

Min tro består i tilltro till sina medmänniskor något som bevisats ex antal gånger inte fungerar men som då och då verkligen gör det. De tillfällena är guld värda!

Igår kom en lärare in till mig efter genrepet i kyrkan och berömde mig för ett bra avslutningsprogram. Efter det jag hört den senaste veckan blev jag så glad att ögonen nästan tårades. Jag fick dessutom en kram av denna kollega vilket verkligen värmde och behövdes! Så tack Lotta!

Nu när terminen snart är över och alla är trötta och stressade tror jag att vi lätt glömmer att berömma varandra och lyfta att det vi gör är bra.

Denna termin har jag lärt mig så otroligt mycket och jag fortsätter att lära mig nya saker hela tiden men när erfarenheten smyger sig på så tydligt som den gör vid t ex. avslutningar så har jag märkt att jag har väldigt dåligt självförtroende och då är det skönt med kollegor som stöttar och kommer med förslag!